Enestående mor

av Gunilla Gerland

Det här är en text som försöker bemöta de föreställningar som finns kring frivilligt ensamstående mammor. Det går bra att sprida texten i sin helhet. Dela den gärna på Facebook, eller länka till den i din blogg.

MYT: Traditionella familjer är bättre för barnet än lesbiska och ensamstående

FAKTA: Chan och hans kollegor jämförde 1998 psykologisk anpassning (psychological adjustment) hos barn i olika familjetyper som fått barn med hjälp av assisterad befruktning och donator. Barnens medelålder var 7 år i studien. Man samlade in såväl både föräldrars som pedagogers uppgifter om barnen, med hjälp av ett standardiserat formulär (CBCL) som mäter bland annat social kompetens, beteendeproblem och internaliserande/externaliserande beteenden (det senare syftar på sådant som exempelvis tillbakadragenhet och ängslighet respektive aggressiva och antisociala beteenden).

När det gällde pedagoger fick de lämna uppgifter om barnet, återigen med ett standardiserat formulär (TRF) som mäter sådant som huruvida barnet har svårt med turtagning, är rädd att göra misstag, inte klarar av att avsluta uppgifter och flera frågor om beteende som är desamma som i CBCL. Dessutom innehåller TRF uppgifter om “adaptive functioning” till exempel hur glatt/tillfreds barnet är. Man mätte dessutom föräldrarnas anpassning med hjälp av formuläret PSI (Parental Stress Index) som anger i vilken grad man upplever föräldraskapet stressande (frågor handlar t ex om huruvida man känner sig besviken eller instängd  i sitt föräldraskap). I familjer med två föräldrar (hetero- eller homosexuella) mättes också tillfredsställelse med relationen. Resultaten visar att det fanns inga skillnader mellan mammornas välmående i de olika grupperna (frivilligt ensamstående, homopar och heteropar).

Barnen i alla familjer fick signifikant högre värden på skalan för social kompetens och signifikant lägre på skalan för beteendeproblem än barn i den genomsnittliga befolkningen. Det fanns inga skillnader på barnens anpassning/välmående mellan de olika familjetyperna i studien. Både pedagoger och föräldrar rapporterade att barnen som tillkommit med donerad sperma, oavsett familjetyp, var välanpassade.

Man har även följt upp barn i dessa familjekonstellationer, barn som nu hunnit bli unga vuxna. Professor Susan Golombok och hennes kollegor har gjort en longitudinell studie, i den tredje fasen av den (publicerad 2009) följer hon upp barn i familjer som består av en eller två mammor, och som fått barn med hjälp av donator och assisterad befruktning. Man använde strukturerade intervjuer och frågeformulär, riktade till både föräldrarna och barnen.

De nu unga vuxna barnen var i genomsnitt 18-19 år när studien genomfördes. Som jämförelse hade man barn och föräldrar i traditionella familjer. På en skala skattades sådant som “uttryckt värme”, “känslomässigt engagemang”, “kontroll”, “allvarlighetsgrad av dispyter”, med mera. Om föräldrarna var ängsliga inför barnets frigörelse/självständighet skattades också. De unga vuxna barnen intervjuades med hjälp av ett formulär som mäter hur man kommer överens med sin mamma, om man upplever att föräldern uttrycker/visar kärlek och värme, och om man känner sig kritiserad av sin mamma. Dessutom undersökte man vilken tilltro den unge vuxne hade till relationer med jämnåriga, om man dejtade, hade problem med alkohol, hade provat droger med mera. Anknytning till mamman skattades också (sådant som om där finns ömsesidigt förtroende, om den unge vuxne känner sig alienerad, kvaliteten på kommunikationen mellan mamma-barn). De unga vuxna barnen fick också skatta sig själva på sådant som intellektuell kapacitet, humor, nära vänskap, arbetskompetens mm.
Till sist användes också med de unga vuxna barnen ett psykologiskt formulär som fångar upp sådant som låg  självkänsla, depression, spänning aggressivitet.

Forskarna skriver om sitt resultat:
“Angående det psykologiska välbefinnandet hos de unga vuxna, visade de från hushåll med endast en eller två mammor lägre grad av ängslighet, depression, fientlighet och problematiskt alkoholanvändande och högre grad av självkänsla, än de unga vuxna i de traditionella familjerna, vilket indikerar en mer positiv psykologisk anpassning hos unga vuxna som hade växt upp i hem med ensamstående eller lesbiska mammor, utan skillnad mellan de två. (Min översättning, originalcitat, se nedan).

Deras slutsats av studien är:
“De familjer som leddes av endast kvinnor befanns vara lika de traditionella familjerna vad gäller kvailitet på föräldraskapet och de unga vuxna barnens psykologiska anpassning. Där det fanns en skillnad mellan familjetyper, pekade denna mot mer positiva familjerelationer och större psykiskt välbefnnande hos de unga vuxna som växt upp med enbart en eller två mammor.” (Min översättning, originalcitat, se nedan).

MYT: Familjer med ensamstående mammor är isolerade (och har därmed en högre sårbarhet).

FAKTA: Det finns en mängd studier sedan många år tillbaka som visar att hushåll med ensamstående mammor är mer sårbara. Dessa studier omfattar inte frivilligt ensamstående mammor. Intrycket i Femmis är att det finns många mycket aktiva släktingar som har en nära relation till barnen. Många morföräldrar, mostrar och morbröder vittnar om att de har en särskilt nära relation till just det barnbarn/syskonbarn som deras barn/syster fått med hjälp av donator. En studie bekräftar också att barn till lesbiska och frivilligt ensamstående mammor inte har färre nära vuxenrelationer. Fulcher och hans kollegor jämförde 2002 vilken kontakt barn hade med sina far- och morföräldrar (och ett utökat nätverk t ex vänner till familjen) i olika familjekonstellationer. Det visade sig att barn till lesbiska par och frivilligt ensamstående mammor hade lika mycket kontakt med sina släktingar som barn i traditionella familjer. Barn till lesbiska och ensamstående hade också ofta ett kontaktnät av vuxna utanför den biologiska släkten.

MYT: Det finns många nu vuxna barn som är kritiska och som har mått dåligt av att inte fått träffa sin biologiska pappa.

FAKTA: Om man läser på nätet hittar man många sådana berättelser. De visar sig ha gemensamt att barnen fått reda på väldigt sent i livet (ibland av en slump) att den de trodde var deras pappa inte varit det. Att detta kan uppfattas som ett stort svek och att man mår dåligt av att ha blivit förd bakom ljuset är inte konstigt.
Studier visar att frivilligt ensamstående och lesbiska mammor i högre utsträckning tidigt berättar för barnen om deras tillkomst, jämfört med barn som kommer till med donerad sperma i heterosexuella familjer. Nu kan man se en förändring då det förs ett öppet samtal i samhället och det inte längre är “skamligt” att ha fertilitetsproblem, och man kan därför ana att även hetero-familjer i större utsträckning numera berättar för barnet.  Dock visar en svensk studie av Gottleib från 2000 och kollegor att heterosexuella par fortfarande inte i någon större utsträckning (48% av dem i studien) berättar eller tänker berätta för barnet att det tillkommit med hjälp av donator.

Men hur ser man då på att ha kommit till med hjälp av donator? I en studie från 2005 tittade Scheib et al på hur barn 12-17 år som tillkommit med donerad sperma såg på detta. Familjerna bestod av lesbiska par, frivilligt ensamstående mammor och heteropar) Alla barn i denna studie hade öppna donatorer (dvs barnen kan få reda på donatorns identitet när de fyller 18). Barn från 29 familjer ingick i studien. 75 procent rapporterade att de “alltid” hade vetat hur de kom till, och kände sig bekväma med detta. Alla utom ett barn upplevde att känna till hur de kommit till hade en positiv påverkan på relationen till föräldrarna.

MYT:  Det är bättre för barn att inte veta/Barn blir ledsna av att få veta om att de är “annorlunda”

Det tycks ha stor betydelse att veta om, tidigt, hur man kommit till. Att veta måste inte betyda att man kan få veta donatorns identitet, utan att få kännedom om att man kommit till med hjälp av en donator på en klinik. I en studie från 2004 av Lycett  och kollegor undersökte man 46 familjer som fått barn med hjälp av donatorinsemination. I de familjer (majoriteten) där man hade berättat för barnen (som i studien var mellan 4 och 8 år gamla) fanns färre konflikter mellan mamma och barn. De föräldrar som berättat betraktade sig själva som mer kompetenta föräldrar jämfört med dem som inte berättat.

Det finns ännu inte särskilt mycket forskning kring just när och hur man berättar och effekterna av detta. Men givet att det finns en mängd berättelser om att det är en negativ upplevelse av att sent få kännedom om sitt ursprung, och att vi i Femmis har många och goda erfarenheter av att tidigt vara öppen inför barnet känns det riktigt att rekommendera att man berättar tidigt. I Femmis har vi öppenhet inskrivet i stadgarna och anser att det är av yttersta vikt att man inte för sitt barn bakom ljuset. Vi ser också att genom att i föreningen skapa möjligheten att träffa andra barn som kommit till på samma sätt skapas en känsla av att man inte är “den enda” med en sådan familj. Vi framhåller också i föreningen att olika inte kan mätas i bättre eller sämre, utan att familjer ser just olika ut.

MYT: Det är dyrt för samhället att bidra med assisterad befruktning

FAKTA: Anders Svensson vid Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet, har räknat på vad barn som tillkommer med IVF kostar samhället (IVF eller provrörsbefruktning, är en dyrare och mer medicinskt komplicerad metod än insemination).

Idag föds 3% av barnen i Sverige med hjälp av provrörsbefruktning. Anders Svensson räknar med att varje provrörsbarn är en medelperson, exempelvis vad avser livslängd och inkomst och tar hänsyn till inflationen. Att öka möjligheten för assisterad befruktning är en samhällsekonomisk vinst enligt Svensson. Sett över provrörsbarnets livstid betalar han eller hon in cirka 32 miljoner kronor i skatt, om staten investerar i ett provrörsbarn så är den investering idag värd 254 000 kronor.

MYT: Att vara barnlös är ingen sjukdom, samhället ska inte stödja detta

FAKTA: Sedan 1997 följer Sverige WHOs bedömning om att ofrivillig barnlöshet ska klassas som en sjukdom. Inom landstinget är ofrivillig barnlöshet placerat i prioritetsgrupp tre, vilket innebär att det räknas till gruppen mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. Möjligheten till assisterad befruktning har kommit att omfatta även lesbiska par, trots att där inte alltid finns fertilitetsproblem.

Professor Ann Lalos har forskat på känslor av sorg hos barnlösa par menar att det är ett pendlande mellan hopp och förtvivlan, ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa. Åldersgränser och ett begränsat antal offentligt finansierade försök stressar paret ytterligare. Ann Lalos säger i en intervju om längtan efter barn “Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört.” Paren i hennes studier säger också att det är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva. Det finns ingen anledning att tro att det är annorlunda för ensamstående som har en stark barnlängtan.

MYT: Ensamstående kvinnor som väljer att bilda familj på egen hand är sådana kvinnor som inte klarar av att ha relationer, som är överblivna eller “fula”. (Alternativt: Ensamstående kvinnor som väljer att bilda familj på egen hand är egoistiska kvinnor som vill ha “allt” och som tycker att de enkelt kan “shoppa” sperma när de önskar).

FAKTA: I föreningen Femmis ser vi att det finns många olika skäl till att välja att bilda familj på egen hand. Det kan handla om allt ifrån att man just separerat i den ålder då “tiden börjar rinna ut”, att man levt med män som inte velat ha barn (eller fler barn om de har barn sen tidigare), att man är lesbisk men utan partner för tillfället och därför vet att man ändå måste får barn med assisterad befruktning när man ska ha barn, till att man inte vill leva med en partner (men ändå vill leva med barn).

Kvinnorna i vår förening är varken fulare eller snyggare än resten av befolkningen och också lika olika varandra vad gäller yrke, livsåskådning etc som övriga befolkningen. I Femmis ser vi att beslutet att försöka skaffa barn på egen hand föregås av noggrant övervägande och inventerande av sitt nätverk och sina resurser.

MYT: Kvinnor som blir frivilligt ensamstående mammor (och de kvinnor som är för att detta ska vara tillåtet) är rabiata feminister och anser att män och pappor inte behövs.

FAKTA: I Femmis finns förmodligen inte fler feminister än i övriga befolkningen. Feminism har dock många olika inriktningar och betyder helt enkelt för många att arbeta för ett mer jämställt samhälle, att man anser att män och kvinnor är lika viktiga och har rätt till lika villkor. Inga ensamstående mammor i Femmis lever ett liv separerat från män, det vill säga det finns manliga släktingar, manliga vänner och arbetskamrater. Några av medlemmarna har dessutom träffat en manlig partner efter att de fått barn som ensamstående och lever nu som sambos, särbos eller gifta. När det finns en pappa i en familj är han givetvis lika viktig som mamman, men i frivilligt ensamstående och lesbiska familjer finns ingen pappa och därför utgör han inte där en viktig funktion. Donatorn är inte en pappa, eftersom att vara pappa innebär en social roll som bland annat inkluderar att ha haft samröre, åtminstone någon gång, med mamman. Det har donatorn aldrig haft. I de här barnens liv finns andra viktiga vuxna (se fakta ovan) som kan vara män eller kvinnor.

MYT: Pojkar som växer upp utan pappor riskerar att hamna snett på grund av bristen på manlig förebild.

FAKTA: Som nämnts i fakta ovan är barnen i de här singel- och lesbiska familjerna välanpassade och mår bra, även som unga vuxna. Forskning som gjorts på familjer där mamman lämnats i en svår socioekonomisk situation av en man som stuckit, eller till och med varit våldsam eller kriminell, kan inte appliceras på de här familjebildningarna som bygger på att man planerar sitt barn som ensamstående. Det är också ifrågasatt (bland annat av Peggy Drexler, fil dr i psykologi) om pojkar verkligen behöver manliga förebilder. Drexler har djupintervjuat ett antal pojkar som vuxit upp med enbart mammor och funnit att de inte har problem med könsidentitet. Dessutom menar hon att det kanske är en myt i samhället hur pojkar blir män (att det krävs en manlig förebild), och diskuterar det intressanta faktum att mammor ofta får mycket av skulden när det går snett, men lite av berömmet när det går bra, medan det tycks ofta vara tvärtom vad gäller pappor.

Oavsett vad man tänker om Drexlers resonemang är det förmodligen så att barn, av bägge könen, behöver mänskliga förebilder. Vuxna som står för en kvalitet eller egenskap som man kan se upp till, och ta efter. Dessa vuxna kan vara föräldrar, men också andra släktingar eller till exempel vuxna som barnet möter i förskola och skola. Det finns inget stöd för uppfattningen att könet på ett barns förebilder är avgörande, eller att barn oftast har (eller behöver) förebilder som är av samma kön som de själva.

Referenser:

Fulcher, M. Chan, RW. Raboy, B. Patterson, CJ. (2002) Contact With Grandparents Among Children Conceived via Donor Insemination by Lesbial and Heterosexual Mothers. Parenting: Science and Practice, vol 2, no 1,

Chan RW. Raboy, B. Patterson CJ. (1998) Psychosocial Adjustment among Children Conceived via Donor Insemination by Lesbial and Heterosexual Mothers. Child Development, vol 69, no 2

 Scheib JE, Riordan M, Rubin S. (2005) Adolescents with open-identity sperm donors: reports from 12-17 year olds Human Reproduction Jan; 20.

Lycett,, E. Daniels, K. Curson, R. Golombok, S. Offspring created as a result of donor insemination: a study of family relationships, child adjustment, and disclosure. Fertility and Sterility, Volume 82, Issue 1 ,  2004

Golombok, S., Badger, S. (2009) Children raised in mother-headed families from infancy: a follow-up of children of lesbian and single heterosexual mothers, at early adulthood. Human Reproduction Volume25, Issue .

Gottlieb C,  Lalos O,  Lindblad, F. (2000)Disclosure of donor insemination to the child: the impact of Swedish legislation on couples’ attitudes. Human Reproduction Volume15, Issue 9.

Svensson, A. (2008) Long Term Fiscal Implications of subsidizing In-Vitro Fertilization. Lunds University Department of Economics.

Wirtberg, I., Möller, A., Hogström, L., Tronstad, S-E. & Lalos, A. (2007). Life 20 years after unsuccessful infertility treatment. Human Reproduction, 22 (2)

Originalcitat:
“The female-headed families were found to be similar to the traditional families on a range of measures of quality of parenting and young adults’ psychological adjustment. Where differences were identified between family types, these pointed to more positive family relationships and greater psychological wellbeing among young adults raised in female-headed homes.”

‎”Regarding the psychological wellbeing of the young adults, those from female-headed households showed lower levels of anxiety, depression, hostility and problematic alcohol use than their counterparts from traditional families, and higher levels of self-esteem, indicating more positive psychological adjustment among young adults who had grown up in solo and lesbian mother homes, with no difference between the two.”

Bildet og teksten har jeg funnet på femmis sin facebookside

Klem Ønskemor